Ångesten

Djävulens påfund, en av många- ångesten kan verkligen kväva en hel vardag, en hel kropp , ett helt liv.

Jag såg redan när hon var i förskoleåldern tecken på ångest i hennes ögon och beteende.Som när hon slog sig själv med en spade i huvudet samtidigt som hon stirrade med blicken rakt fram för att sedan låta den flacka runt några sekunder efter. Spaden slog fram smärta utanpå, då kom tårarna och vi vuxna tröstade. Hon sökte alltså oss genom att få ont, det synliga onda när det inombords inte syntes.

Jag har i hela hennes liv försökt att motarbeta, avväpna, avhjälpa och bemöta hennes ångest. Jag har pratat , vi har gråtit, skrattat mellan tårarna.

Mående har och är som en berg och dalbana, upp och ner. Fort och läskigt. Stundtals har det varit så mörkt andra stunder har ljuset strilat fram.

Ångesten har bytt skepnad. Från den där lilla späda 6 åringen som ville skära bort ”det dåliga” hellre än att gå till skolan. Till tonåringen som kämpar mot nedsättande tankar om sig själv och livet runt omkring.

Ångest är verkligen svår och snårig. Jag vet, jag har personligen levt med den hela livet. Men det är en helt annan känsla att behöva möta sitt eget barn i det mörka. När jag var barn var jag själv med ångesten. Jag tröstar mig själv genom vetenskapen om att mitt egna barn aldrig behövt vara det.